Coronapandemin påskyndar utvecklingen av korta flexibla högskolekurser

Först tillkännagav KK-stiftelsen en satsning på 50 miljoner kronor till utbildningsinsatser som snabbt kan ge stöd till de delar av näringslivet som drabbats ekonomiskt av Coronakrisen. Sedan meddelades det att Regeringen satsar 30 miljoner kronor på korta kurser som kan ge personer som blivit permitterade möjlighet att vidareutbilda sig under permitteringstiden.

Genom dessa satsningar bidrar Coronapandemin indirekt till att förändra synen på högre utbildning från att vara något som yngre personer genomgår innan de inleder sina yrkesbanor till något som behövs genom hela livet. Detta går hand i hand med att svensk arbetsmarknad inte längre är lika statisk som tidigare. Varje år beräknas cirka 900 000 jobb omsättas samtidigt som närmare 500 000 jobb försvinner och ett något större antal tillkommer. De genomgripande förändringar som arbetsmarknaden genomgår till följd av digitalisering och automatisering bidrar ytterligare till att universitetetens utbildningskartor behöver ritas om. Det ställs också ökade krav på arbetsgivares och anställdas vilja och förmåga att snabbt ta till sig ny teknik, nya affärsmodeller, nya arbetssätt och inte minst nödvändiga kompetenser för att möta förändringar.

Vi på Centrum för forskning och ekonomiska relationer (CER) tar vår utgångspunkt i hur sociala och tekniska nätverk kan möjliggöra nya former av kompetensutveckling. Konkret utvecklar vi korta flexibla kursmoduler med användarvänligt teknikstöd och pilotprojektet BUFFL (Branschutveckling hos banker och försäkringsbolag genom flexibelt livslångt lärande) – som finansieras av Sveriges innovationsmyndighet Vinnova – riktar sig primärt till specialister inom finansområdet. Flera organisationer i CER-nätverket (såsom Amendo, HSB, If, Länsförsäkringar, Nordea, Pro&Pro, SEB, Skandia och SPV) medverkar och målet med projektet är inte bara att erbjuda kursmoduler för denna målgrupp. Ambitionen är att utveckla en modell för alla typer av branscher som behöver sådana kompetenser som kan hjälpa de yrkesverksamma att hantera ständiga förändringar (inklusive kriser). Här ska hänsyn tas till både universitetens och näringslivets behov och önskemål, vilket innebär att lärosätena inte kommer att reduceras till leverantörer av utbildning och att organisationerna inte kommer att reduceras till att enbart bli mottagare av färdigpaketerad kunskap.

Det treåriga projektet har kommit halvvägs och preliminära resultat visar att en studietakt på cirka 20 procent verkar vara lagom (i och med att kursmodulerna ska läsas parallellt med ordinarie arbetsuppgifter). Deltagarna uppskattar att tidpunkterna för kursstart och kursslut är fastställda (för att möjliggöra god planering hos medverkande organisationer, kursdeltagare och lärare). Samtidigt förväntar de sig största möjliga flexibilitet och största möjliga support vad gäller administrativt, pedagogiskt och tekniskt stöd. Flexibiliteten i tid och rum tycks dock begränsa möjligheten att skapa aktivitet i de virtuella klassrummen.

Det kanske mest utmärkande draget – och den största skillnaden gentemot traditionella universitets- och högskolekurser – är att deltagarna arbetar med data från den egna organisationen utifrån autentiska utmaningar och att de direkt kan relatera teoretiska kunskaper till praktiskt orienterat arbete. Kopplat till detta kommer den dimension som tillförs när deltagare från olika organisationer utbyter branschrelaterade erfarenheter med varandra.

De preliminära utvärderingsresultaten påvisar också vikten av organisatoriskt stöd i så måtto att deltagare som är ensamma från en organisation hoppar av i större utsträckning än deltagare som har stöd av andra deltagare från samma organisation. Utvärderingarna visar också att detta sätt att bedriva utbildning är lika ovant för de medverkande organisationerna som för lärosätena. Kursmodulerna blir lätt egna öar utan koppling till andra kompetensutvecklingssatsningar och halvhjärtat förberedelsearbete ger halvhjärtat utfall både för individer och organisationer. Av särskilt stor vikt är att deltagarna arbetar med uppgifter som är relevanta, aktuella och av värde för organisationens utveckling. Vi väntar ännu på det första exemplet där en organisation tar tillvara på möjligheten att låta medarbetare arbeta vidare med en organisations egna data utifrån vad deras kollegor kommit fram till när de tidigare gick samma kursmodul.

Sammanfattningsvis har både lärosäten och medverkande organisationer mycket kvar att lära och fortsatta dialoger behöver föras för att denna form av teknikstött flexibelt livslångt lärande på allvar ska gynna lärosätenas, de medverkande organisationernas och de deltagande individernas utveckling. Samtidigt kan vi notera att utbildningsformen har förutsättningar att på ett positivt sätt tänja på gränserna mellan formellt och informellt lärande, mellan teoretiskt inhämtad och praktiskt förvärvad kunskap och mellan individers professionella utveckling och organisationsutveckling. Viktigast av allt, vi hyser gott hopp om att BUFFL-projektet ska kunna ligga till grund för utformningen av en nationell modell för korta teknikstödda flexibla universitetsmoduler för yrkesverksamma.