Hållbara människor – kan det vara ett resultat av covid-19?

Det är vårat Nu. Vardagen fylls med skrämmande nyheter om hur allt fler blir sjuka, inlagda för intensivvård och avlider, om hur många som mist sina jobb, sina företag, sina livsverk och sin försörjning. Lägg till isolering och social distans, känsla av vanmakt, ensamhet, stress och ångest så har ni läget mellan vårat Då och vårat Sedan. Tillsammans kan och ska vi ta oss igenom detta. Uthållighet är ett måste, hållbarhet ett ledljus för värdegrund, riktning, organisering och interaktion, vare sig det sker på samhälls-, företags- eller individnivå. Alla har ett ansvar att bidra.

I CER- nätverket handlade vårat Då bland annat om att öka kunskapen kring den ”hållbara människan”, att undvika stress, förstå hur kroppen och psyket fungerar och få verktyg till självhjälp. Sjukskrivningstalen gällande psykisk ohälsa – exempelvis depression och utmattningsdepression – ökade till att omfatta kring 40 procent av sjukfrånvaron. Det gavs olika exempel på att vägen tillbaka efter sådan sjukdom är lång, svår och kostsam, både för de individer som drabbas och för samhället. Vi slog fast vikten av att arbeta systematiskt med att skapa förutsättningar för hållbarhet även ur ett individperspektiv, men vi fastnade lätt i det ekonomiska och missade att ekonomi också handlar om psykologi i form av motivation, kreativitet och förväntningar på framtiden.

Vad kan vi då ta med oss från social distansering till vårat Sedan? På vilket sätt kan vi skapa förutsättningar för hållbarhet? Från tidigare fullbokade scheman – med arbete och fritid, inbokade resor, evenemang och middagar – är det mesta avbokat för de flesta. Det minskar stressen att missa något roligt (Fomu – fear of missing out) ofta kommunicerat via sociala medier. Fokus börjar skifta till det nära, lilla livet och till naturen. ”Hjulen snurrar saktare” i och med distansarbete och det finns tid för många att stilla sig tillsammans med de nära (medan andra sliter ont i vården eller under svår teknikstress, ofta med sjuka barn hemma att underhålla parallellt med arbetet).

Ett post-Corona scenario är att vi alla kan hantera distanstekniken bättre, vi vet vilka möten som fungerar digitalt och kommer att välja digitala möten i större omfattning än förr. Frågan är om resandet någonsin kommer upp till den nivå det en gång var på. Färre fysiska möten, evenemang, middagar och sociala tillställningar minskar behovet av kläder för olika tillfällen – vi har redan sett klädkedjor och mindre företag i branschen som upphört och fler är på fallrepet – och det är inte givet att vi kommer tillbaka till ett ”slit och släng”-beteende. Även om det dramatiskt kan komma att minska antalet arbetstillfällen i branschen kommer det att vara en vinst för miljön och framtida generationer. Begreppen ”ansvar” och ”tillsammans” kommer att ha en ny innebörd för oss alla än i individualiteternas tidevarv. Ansvar kommer att handla om vad vi kan göra för andra, om solidaritet och anpassning till varandra och det gemensamma eftersom vi alla är sammanlänkade. Tillsammans är vi starkare och mer kreativa (vilket vår nätverksforskning visar). I motgång prövas individen: det är en del av livets gång och kan inte kontrolleras. Vad vi däremot kan kontrollera är hur vi reagerar på motgången (Buddha, 563-483 f.Kr.) och hur vi skapar förutsättningar för den ”hållbara människan”.