Om varför människor stannar eller lämnar en specifik stad

Tillsammans med Sundsvalls kommun genomförs nu exempelvis förstudien  ”Faktorer som formar platsers attraktivitet” som drivs av forskarna Edith Andresen och Heléne Lundberg, verksamma vid CER. Med den här förstudien vill man studera kvinnor och män i Västernorrland och deras olika flyttmönster, samt hur denna rörlighet påverkar arbetsmarknaden.

Som inflyttad till Sverige och Umeå en kall januaridag för åtta år har jag själv hunnit göra en hel del personliga reflektioner gällande detta. Att flytta från den sydafrikanska staden Bloemfontein (rosornas stad) och landa i Norrland har inneburit många kulturkrockar, nya utmaningar, acceptans och numera också gemenskap och ett stimulerande arbete.

Corné de Beer, fakulteshandläggare och verksam vid CER.

Som nyanländ märkte jag direkt hur ordentliga och vänliga människor är här. Inte skrytsamt och aldrig kränkande, men också hur olika människor beter sig på sommaren och på vintern i norra Sverige. På sommaren är alla ute och spelar kubb och brännboll, grillar, går ut med sina hundar, äter och dricker ute och pratar i telefon. På vintern ser man knappt skymten av någon, och de man möter är tillbakadragna, tittar ner och försöker ta sig hem så snabbt som möjligt. Ett förhållningssätt som kan te sig ganska avskräckande och avvisande för en person som är ny i landet.

För att förstå svensk kultur, humor, seder och vanor fullt ut måste man lära sig språket, det a och o. För mig började den språkliga resan på mitt första jobb på Coop i Holmsund där jag packade grönsaker. Jag insåg dock ganska snabbt att sättet man som kund beter sig i en livsmedelsbutik i Sverige var väldigt annorlunda mot vad jag var van vid hemifrån. Till exempel så ställer sig människor tysta och lugna i kö här när det är dags att betala sina varor, medan man i Sydafrika tjattrar och skojar med varandra medan man väntar. Den lokala butiken är en viktig mötes- och samlingsplats där, men inte alls lika betydelsefull i det avseendet här. Där i Sydafrikafick vi veta vad som hände i området, skvaller och senaste nytt. Medan här gör man bara det man ska, betalar och går.

 Det tog mig sex ​​år innan jag fick min första riktiga svenska vän och först då insåg jag hur mycket jag missat. Jag har varit tvungen att ändra mitt förhållningssätt men jag lär mig ständigt och jag har nu en bättre förståelse för till exempel sarkasm och humor. Med hjälp av en handledare, en svensklärande grupp och underbara kollegor på mitt jobb på Mittuniversitetet, lär jag mig kontinuerligt mer om detta fascinerande och ganska intrikata samhälle.

Samtidigt frågar jag mig vad som skulle kunna göras för att vi som kommer från ett annat land snabbare kan känna oss välkomna i det svenska lokalsamhället.

Corné de Beer, fakulteshandläggare och verksam vid CER.