Mellan stagnation och tillväxt

Situationen i norra Sverige kan speglas i Sveriges befolkning. År 1940 var den 6 356 350. När detta skrivs, 85 år senare, är den 10 587 710, vilket motsvarar en befolkningsökning på drygt 4,2 miljoner eller 66,6 procent. Under samma tid har befolkningstillväxten i Västernorrlands och Jämtlands län varit näst intill obefintlig. Länen längre norrut (Norrbotten och Västerbotten) och söder om oss (Gävleborg) har klarat sig lite bättre, men långt ifrån lika bra som Sverige i stort. 

Stagnationen i norra Sverige, Umeå undantaget, har således pågått under lång tid och under den tiden har antalet riksdagsmän (och riksdagskvinnor) från norra Sverige blivit allt färre eftersom de ska vara representativt fördelade från olika delar av landet utifrån folkmängd. Det betyder att det är (allt för) få som för norra Sveriges talan i landets lagstiftande församling.  

Andra fakta visar att Norrland täcker 59,1 procent av Sveriges yta samtidigt som landsdelen bara rymmer 11 procent av befolkningen, där allt färre dessutom har allt fler i den åldrande befolkningen att försörja. Vi har plats för fler – och vi behöver bli fler för att skatteintäkterna ska kunna finansiera välfärdssektorn även i denna del av landet. 

Den dystra historiebeskrivningen till trots kunde vi under årets Bomorrow-konferens notera en uttalad etablerings- och tillväxtvilja hos många norrländska kommuner och likaså att hoppet står till det som brukar kallas för ”den gröna omställningen”. Här har den norra landsändan flera konkurrensfördelar, exempelvis mark, el och andra naturresurser. Kostnader och personalomsättning är dessutom lägre än i storstäderna söder om Dalälven. Men det räcker inte för att det ska leda till en ljusare framtid.

Vad vi kan lära av historien är att det behövs beslutsamhet och tålamod för att vända en långvarigt negativ utveckling. Likaså krävs förmåga och kraft att hantera motgångar. Att dagdrömma om en ”quick fix” hjälper föga, oavsett om det handlar om en batterifabrik eller något annat. Eller som Rikard Eriksson från Umeå universitet, en av de professorer som gästade Bomorrow, valde att uttrycka sig: Det kommer inte att vara en spikrak väg framåt och det är heller ingen framkomlig väg att lägga alla ägg i samma korg.

I sammanhanget behöver vi beakta den tekniska utvecklingen. Digitaliseringen innebär dels hot i form av effektivisering av verksamheter och därmed färre arbetstillfällen i de branscher där människor tenderar att ersättas av maskiner, dels möjligheter i form av att attraktiva platser lockar till sig människor som kan sköta sina jobb lika väl från norra Sverige som från andra ställen. Platsens (läs kommunernas) attraktivitet kommer således att vara avgörande för i vilken mån norra Sverige är en framtida plats att bo och leva på för män och kvinnor, yngre och äldre, inrikes och utrikes födda. Bostad och jobb i all ära, men det krävs också att både vi som redan bor här och de som vi vill locka hit har ett socialt bra liv för att vilja stanna kvar. Det var därför sorgligt att under konferensen få höra att i runda tal 700 000 vuxna svenskar saknar en nära vän.

Att vägen framåt kommer att vara krokig blev tydligt under Bomorrow-dagarna. Skellefteå har gått först bland kommunerna i norr när det gäller den gröna omställningen. Tack vare Northvolts etablering växte befolkningen 15 kvartal i rad och i slutet av tredje kvartalet i fjol fanns det 78 647 Skellefteåbor. När Northvolts ekonomiska bekymmer eskalerade förändrades spelplanen och bara under det sista kvartalet 2024 minskade befolkningen med 497 personer. Efter konkursen, den största i landets historia, tornar andra mörka moln upp sig och givet detta förefaller inte längre målsättningen 90 000 invånare år 2030 vara realistisk. 

Kommunstyrelsens ordförande i Skellefteå, Lorents Burman, stod dock rakryggad på Bomorrows scen. Han erkände att kommunledningen drogs med av den hajp som rådde och inte var tillräckligt väl förberedd på Northvolts konkurs. Samtidigt var han fast besluten att Skellefteå ska fortsätta tillväxtsatsningen och närmast försöka behålla så många som möjligt av alla de som flyttat till kommunen från andra städer i Sverige och från andra länder. Att fastna i stagnation är inget alternativ.   

Vad kan då vi som bor och verkar i norra Sverige göra? Jo, även om kommuner, arbetsgivare, ideella organisationer och enskilda individer redan gör mycket finns det mer att göra. Det innefattar bland annat kompetensförstärkningssatsningar och på Bomorrow-konferensen fick vi även ta del av andra lovvärda initiativ – många på frivillig och ideell grund – av olika karaktär men med gemensamma ambitioner. Det handlar om en omorientering mot att både känna och visa stolthet (inte bara för att flera lag från norra Sverige firar framgångar i det pågående SM-slutspelet i ishockey), en strävan att komma till rätta med olika sorters utanförskap och att ha en tydlig färdriktning så att fler ska bosätta sig och betala skatt i norra Sverige för att effekten inte ska stanna vid enskilda etableringar. 

Vad skulle då församlingen i Sveriges riksdag kunna göra för att skapa förutsättningar för tillväxt i norra Sverige (mer än att inse fördelarna med att hela Sverige utvecklas)? Jo, till exempel ta intryck från vårt västra grannland och de exempel som professor Olof Stjernström från Nord University i Norge tog upp på Bomorrow-konferensen.

• Norge har fler kommuncentra i norr, vilket är positivt eftersom kommunerna har lagpåförda uppgifter i välfärdsystemet och i utbudet av offentliga tjänster.
• Norge gör infrastruktursatsningar i norr i form av kortbaneflygplatser.
• Norge har en statlig ”husbank” för att stimulera byggnationer i perifera lägen.
• Norge har en lokal fastighetsskatt på anläggningar, vilket betyder att kommuner som har naturresurser får del av vinsterna från dessa.
• Norge har differentierade arbetsgivaravgifter som en åtgärd för att stärka utvecklingen i den nordliga landsändan.
• Norge har ett system för villkorad avskrivning av studieskulder för de som under flera år bosätter sig i Nordnorge bidrar till att parera den lokala kompetensbristen.
• I Norge är naturupplevelser och frivilligarbete, liksom den nationella stoltheten, märkbart viktigare och mer framträdande.
• I Norge har universiteten i norr, liksom i norra Sverige, haft stor betydelse för utvecklingen. Utan dessa universitet hade situationen säkerligen sett mörkare ut. 

En avslutande reflektion är att det av allt att döma kommer att se ungefär likadant ut i norra Sverige år 2030 som det gör idag, men att färdriktningen kan vara en annan. Enligt ovan nämnda Rikard Eriksson krävs det att kommuner och regioner har en tydlig riktning i hur de på bästa sätt kan utveckla sina respektive områden och även att det finns en balanserad bredd i näringsliv och boende samt en bredd i typer av aktiviteter som främjar långsiktig utveckling. 

Han kunde ha lagt till betydelsen av medmänsklighet och en välkomnande atmosfär – eftersom det är ”människorna som gör staden” – och likaså vikten av att inte göra sig allt för sårbar. Som Northvolt-affären redan har visat är det svårt för en kommun att skydda sig mot att ett (stort) företag missköts – och mot allt vad det i sin tur för med sig.

Peter Öhman, centrumledare CER