En resa från romantiken till framtidens hållbarhet
Den norske konstnären Johan Christian Dahl (1788-1857) fångade på ett utsökt sätt naturturism och äventyrslusta i sitt verk "Vesuvius utbrott i december" som just nu visas på Nationalmuseum i Stockholm. Målningen drar paralleller till dagens resande där aktiva vulkaner och andra "naturdramatiska fenomen" lockar besökare. Tiden må vara en annan (runt år 1820), men det två turisterna som betraktar vulkanutbrottet hade kunnat vara från vår tid där åsnorna med sina förare i förgrunden väntar på turisterna som vore det dagens turistbussar.
Vesuvius utbrott i december, av Johan Christian Dahl (1820). Olja på duk, beskuren. Foto: Robert Pettersson.
Människans fascination för naturen har genom historien varit en stark drivkraft för både inspiration och upptäckt. Under 1800-talet fick denna fascination ett särskilt uttryck i romantikens idéströmningar. Konstnärer och poeter idealiserade naturens skönhet och mystik, och resor till dramatiska landskap som Alperna, svenska fjällkedjan och de norska fjordarna blev en källa till rekreation, avkoppling och andlig upplysning. Naturen sågs som en motvikt till den snabbt växande industrialiseringen och urbaniseringen.
Under 1900-talet expanderade naturturismen ytterligare med hjälp av tekniska framsteg och bättre transportmöjligheter. Nationalparker etablerades för att skydda unika miljöer och locka besökare som ville uppleva naturens skönhet på nära håll. Efter andra världskriget blev naturturismen en del av det moderna fritidslivet, där människor sökte äventyr, hälsa och harmoni i allt från vandring och klättring till safariresor.
Idag pågår en grön omställning som bland annat tar sig uttryck i en nyindustrialisering. Parallellt med den utvecklas turism och resande, alltmer påverkad av en ökad medvetenhet om miljöfrågor och klimatförändringar. Turister söker genuina upplevelser, som att beskåda norrsken, vandra i regnskogar eller delta i ekologiska projekt. Samtidigt brottas naturturismen med utmaningar som överturism och hög belastning på känsliga ekosystem.
Nyligen avslutades COP29 i Azerbajdzjan, och för första gången i toppmötets historia innehöll mötet en turismdag med ett ministermöte tillägnat att positionera turismpolitiken för att stödja klimatmål. Det finns uppenbarligen en ”hållbarhetsparadox” där människor inte avstår från att resa, trots stor medvetenhet om resandets negativa inverkan på miljö och klimat. Mer behöver hända framåt. Kanske kan en virtuell verklighet erbjuda människor möjligheten att uppleva avlägsna och skyddade naturmiljöer utan att faktiskt resa dit, vilket skulle minska påverkan på planeten. En annan tänkbar utveckling är lokalsamhällen som tar en mer aktiv roll i att guida och utbilda besökare, vilket stärker både lokala ekonomin och på sikt bevarandet av naturen.
Det har sagts förut, men det tål att upprepas: Den mänskliga fascinationen för naturen är tidlös, men framtidens turism kräver att vi balanserar vårt behov av att uppleva natur och kultur med ansvaret att bevara den för kommande generationer. Jag hoppas och tror att turismforskning kan vara en väg mot detta mål.