Forskares syn på forskningskommunikation

Rapporten presenterades förra veckan på ett dialogseminarium i Stockholm och på plats fanns rektorer, kommunikatörer, forskare, forskningsfinansiärer, representanter från politiken, näringsliv och medier för att kommentera resultatet. Även forskningsminister Matilda Ernkrans deltog.

Seminariet hade titeln ”Jag vill men hinner inte!” och kan på sitt sätt sammanfatta det som kommit fram i studien. Totalt 3 700 forskare deltog i undersökningen som genomfördes via en webbenkät. I rapporten framgår att 100 av dessa var från Mittuniversitetet. En viktig del av studien var också att kunna bryta ner resultatet i olika grupper eftersom det kan var vanskligt att se på forskare som en homogen grupp. I detta blogginlägg tänkte jag presentera några av resultaten och hur det kommenterades under seminariet. I studien ingick även frågor om öppen vetenskap men det återkommer jag till ett annat blogginlägg.

Nio av tio forskare är positivt inställda till att kommunicera forskning med det omgivande samhället. Äldre och mer seniora forskare är generellt mer positiva än sina yngre kollegor.

Över hälften (51 procent) av forskarna vill lägga mer tid på att kommunicera sin forskning med omvärlden än de gör i dag. Forskare inom humaniora och konst vill i något högre grad, jämfört med övriga områden, lägga mer tid på kommunikation. Kvinnor vill lägga mer tid på att kommunicera forskning i högre grad än män.

Det viktigaste skälet till att kommunicera sin forskning är att resultaten ska komma till användning i samhället. Det näst viktigaste är att låta forskningen bidra till offentlig debatt följt av att öka medvetenheten om forskning i samhället.

Enligt forskarna är den viktigaste gruppen att kommunicera med beslutsfattare och politiker, följt av allmänheten i stort och specifika yrkesgrupper som är direkt berörda av den forskning som bedrivs (t.ex. jurister, ingenjörer eller läkare). Den vanligaste gruppen som forskarna kommunicerar med i dag är specifika yrkesgrupper som berörs av forskningen.

Den vanligaste aktiviteten för att kommunicera forskning är att medverka i öppna föreläsningar eller paneler riktade mot allmänheten, något en knapp tredjedel av forskarna gjort det senaste året. Näst vanligast är att skriva populärvetenskapligt material för allmänheten.

De flesta forskarna (69 procent) använder sociala medier på ett eller annat sätt inom ramen för sin roll som forskare. Det vanligaste sociala medietär ResearchGate, följt av LinkedIn och Facebook. Twitter är det fjärde vanligaste mediet men den kanal som används i flest syften.

Fyra av tio av forskare känner sig fullständigt eller i hög grad rustade för att kommunicera sin forskning med det omgivande samhället. Manliga forskare känner sig, överlag, mer rustade än kvinnliga forskare.

Det vanligaste hindret för att ägna sig åt kommunikation är för många andra arbetsuppgifter med högre prioritet (valdes av 64 procent av forskarna), följt av brist på avsatta resurser för kommunikationsarbete (37 procent) och svårigheter att hitta lämpliga tillfällen och/eller målgrupper (28 procent). Fem procent ser oro för hot och trakasserier som ett viktigt hinder. Det är dock vanligare bland yngre kvinnor upp till 29 år (12 procent).

Närmare hälften (48 procent) av forskarna har dålig kännedom om vilka typer av stöd de kan få av kommunikatörer på sitt lärosäte och en femtedel säger sig ha mycket dålig kännedom. Något bättre kännedom finns bland forskare på landets högskolor jämfört med dem som är anställda på universitet.

Viktigaste konkreta åtgärden för att stimulera forskare att kommunicera mer är enligt forskarna själva specifikt avsatta resurser för kommunikationsarbete som lyfts av 46 procent. På delad andraplats kommer fler inbjudningar att delta i kommunikationsaktiviteter och ett ökat meritvärde vid befordran/tjänstetillsättning som båda nämns av knappt tre av tio forskare (29 procent).

Forskningskommunikation för att minska kunskapsklyftan

Matilda Ernkrans poängterade i sitt anförande vikten av att personer utanför forskarsamhället får ta del av kunskap och att det är en av de främsta anledningarna för att universiteten ska prioritera forskningskommunikation. Hon menar att vi behöver anstränga oss för att motverka klyftan mellan dem som har kunskap och dem som inte har den. Genom att bygga starkare individer så bygger vi ett starkare samhälle menar hon. Vi behöver ägna mer tid till att nå dem som inte självmant söker sig till forskningen så att forskningen inte ses som ett elitprojekt långt borta. Ernkrans fick frågan om vad regeringen tänker göra i frågan om att ge mer resurser eftersom det var det som efterfrågades av forskarna i studien. Svaret blev att forskaren behöver ha en egen vilja att ägna sig åt forskningskommunikation och själv bestämma vad man gör med sin tid. Ansvarat för att prioritera kommunikation ligger på lärosätena själva.

Kulturförändring behövs

Frågan är då vad vi kan göra för att  underlätta för forskarna att kommunicera mer? Mer resurser, absolut, men kanske främst för att stödja underrepresenterade grupper. Mer resurser är inte hela lösningen. Bland annat pratade Astrid Söderbergh Widding, rektor vid Stockholms universitet om att främja en kommunikativ kultur och att universitetsledningen behöver visa i ord handling att kommunikation är en prioriterad fråga. Annat som diskuterades var att säkerställa att kommunikation blir en del av doktorandutbildningen, att Kommunikationsavdelningarna och forskarna behöver närma sig varandra för att faktisk nyttja de resurser vi redan har. Meriteringsfrågan berördes så klart också. Där menade flera parter att det är svårt. Jonas Stier, professor på Högskolan i Dalarna menare att det är svårt att meritera något som vi inte är överens om vad det är; forskningskommunikation som begrepp är luddigt och ofta menar vi lite olika saker.

Kommunikation betyder dialog, inte information

Avslutningsvis tänkte jag göra några personliga reflektioner.

Synsättet på kommunikation i universitetsvärlden är fortfarande ganska omogen. Det som många menar när de pratar om forskningskommunikation är egentligen information. Det pratas om att sprida resultat och nå ut. Var finns dialogen? Kommunikation betyder göra gemensam och här behöver vi blir bättre på att lyssna och föra in synpunkter från våra intressenter till universitet men också våga bjuda in dem i forskningsprocessen. I Englands har begreppet Science Communication mycket gått över till Public Engagement istället, just för att visa på en utveckling av synen på kommunikation. Detta ligger väl i linje med kommunikationsforskningen också.

Erbjud yngre forskare utbildning redan under doktorandutbildningen. Här tror jag att vi kan samarbeta mellan universiteten och kanske ha kurser som kan ges digitalt med gemensamma resurser. Det vill jag gärna diskutera vidare med er forskare och kanske i forskarutbildningsråden.

Kommunikation har inget egenvärde utan ska bidra med värde och nytta i det vi gör. Kommunikation ska bidra till bättre kvalitet och för att kunna göra det behöver vi bli bättre på att visa värdet men vi behöver också bli bättre på att ställa krav på kommunikation, ex genom att ta med det i kvalitetssystem så att det blir en del av ex utvärderingar.

Forskningskommunikation är en prioriterad fråga inom Mittuniversitetets kommunikationsverksamhet. Vi har många duktiga forskare som deltar i olika kommunikationsaktiviteter och vi på Kommunikationsavdelningen ger stöd genom att erbjuda arenor (ex Forskarfredag, Almedalen), utbildningar, mediestöd och annat. Läs mer om det stöd som finns och hur du kommer i kontakt med oss här. https://medarbetarportalen.miun.se/gemensamt/kommunikation/

Här kan du läsa mer om seminariet (https://v-a.se/jag-vill-men-hinner-inte-program-for-dialogseminarium-om-forskares-syn-pa-kommunikation-och-oppen-vetenskap/). Seminariet streamades så troligen läggs det ut en inspelad sändning på denna sida inom kort.