Hemmakontoret väcker tankar om framtiden

Och med tiden så har även den mest ovane användaren kommit att praktisera alla möjliga digitala mötesformer.

Hemarbetet har blivit ett angeläget diskussionsämne som inspirerar, engagerar och som upprör. Det har byggts både vindskydd och väderkvarnar i digitaliseringens stormvindar. Naturligtvis pågår mycket forskning kring pandemins följdverkningar och nyhetsrapporteringen fylls dagligen med rön och undersökningar som på olika sätt belyser människors relationer till hemarbetet. Vissa uppskattar flexibla arbetstider och menar att de känner ökad livskvalitet medan andra upplever försämrad kommunikation och social isolering. Men intressantast tycker jag ändå är vardagssamtalen med människor. Vissa säger sig ha tillförsikt och ser framtidens dörrar öppnas, medan andra verkar nedstämda, på gränsen till uppgivna. Några menar att hemmakontoret är här för att stanna, medan andra säger sig ha fått nog och till varje pris vill tillbaka till campus och till samvaron på kontoret. Men oavsett hur de upplever hemarbetet så ser alla ändå något gemensamt, nämligen att pandemin kommer leda till förändringar i arbetslivet.

Kanske har pandemin skänkt oss en förhandstitt in i framtidens digitaliserade arbetsliv där normen kring den fysiska arbetsplatsen har utmanats och där arbetslivets konventionalitet har ifrågasatts. Jag träffade nyligen en kollega som arbetar på en myndighet i Stockholm som redan valt att ställa om till ett ”Arbetsliv 2.0” efter pandemin. Man har nämligen erbjudit alla anställda permanenta hemmakontor, installerade och bekostade av arbetsgivaren. Naturligtvis kommer man fortfarande ha möjlighet att komma in till myndigheten då och då, trots att man inte har sitt kontor kvar där. Det visar sig att en mycket stor del av personalen har nappat på erbjudandet som nu blir det nya normala.

Exemplet är möjligtvis inte unikt men för att vara en statlig myndighet så vittnar det om en nyvunnen och närmast förbluffande pionjäranda. Men för egen del känner jag mig inte lika entusiastisk. Går vi inte lite fort fram här? Vad vet vi egentligen om hur ett paradigmskifte skulle påverka oss människor, våra organisationer och vår verksamhet på längre sikt? Finns risk för social anorexi? Jag funderar över dessa frågor med Previas senaste rapport i åtanke, en rapport som talar om kraftigt ökad fysisk och psykisk ohälsa efter långvarigt hemarbete. Men det kan förstås vara vanskligt att jämföra hemarbete under brinnande pandemi med hemarbete post-Corona, eftersom de utgår från vitt skilda förutsättningar.

Jag vill påstå att de viktigaste och mest grundläggande fundamenten för framtidens universitet är en attraktiv arbetsmiljö och framstående lärmiljöer. Det mesta kommer som resultat av dessa; inspirerade medarbetare, bra forskning, framgångsrika studenter och inte minst, det faktum att det helt enkelt är roligt att arbeta. Det är min absoluta övertygelse. Våra framtida campusmiljöer måste vara attraktiva för studenter, medarbetare och för andra som besöker oss från när och fjärran. Redan idag så möjliggör universitetsmiljön hyggligt fria arbetsformer, i vart fall för lärare och forskare. Framöver kommer sannolikt de fysiska och digitala arbetsformerna sammanflätas ännu mer, till någon slags hybridlösningar likt yin och yang. På många håll har vi kommit långt redan idag, men många frågor är komplexa och tar tid.

Jag hoppas att människors långsiktiga välmående får stå i centrum i den fortsatta debatten kring arbetslivets digitalisering. Det krävs nytänkande för att alla ska inkluderas. Då kan tiden efter Corona se ljus ut. För egen del ser jag gärna en framtid där jag kan minska skärmtiden.