Hur blir vi bättre på forskningskommunikation?

Vetenskap & Allmänhet har på uppdrag av Vetenskapsrådet sammanställt en rapport som kartlägger forskning om forskningskommunikation i Sverige. Under ett seminarium den 29 september diskuterades utmaningar och möjligheter med forskningskommunikation som eget forskningsfält.

Det digitala seminariet utgick från Linköpings universitet och Jan-Ingvar Jönsson, rektor vid ovan nämnda lärosäte, inledde med att säga att vikten av forskningskommunikation och forskning om detta ökar, särskilt nu i en tid där forskningsresultat ofta ifrågasätts. Universitet har en särskild uppgift att sprida fakta, bidra med kunskapsspridning bland medborgare, så att beslut fattas baserat på evidens, men också för att öka  engagemanget för forskning och för att få till en dialog om viktiga forskningsfrågor mellan olika intressenter menar Jan-Ingvar. 

Gustav Bolin, utredare på Vetenskap & Allmänhet, redogjorde för slutsatserna från studien om forskning om forskningskommunikation. Även han resonerade inledningsvis om varför forskning om forskningskommunikation behövs och har växt fram. Det är ett ökat tryck från samhället att forskningen tillgängliggörs, vilket exempelvis har lett till att antalet forskningskommunikatörer ökar. Därmed finns en ökad förväntan och vi behöver mer kunskap om förutsättningarna för att kommunicera forskning utanför forskningssamhället.

Forskning om forskningskommunikation är ett ungt område som ämnesmässigt överlappar med sociologi, medie- och kommunikationsvetenskap, psykologi och utbildningsvetenskap. Men allt eftersom har en egen identitet börjar växa fram, liksom en ökad artikelproduktion. Man ser även en ökad grad av institutionalisering: professurer tillsätts och centrumbildningar (i USA och Storbritannien) skapas. 

Det finns tre huvudskrifter: Science Communication, Public Understanding of Science och JCOM – Journal of Science Communication.

Då det gäller svenska forskares publicering i dessa tre tidskrifter så kan man se att av totalt 1 035 artiklar mellan januari 2010 till december så deltar minst en författare från Sverige i 23 av dessa (28 olika individer). Dessa kommer från 14 olika lärosäten och har väldigt olika hemvist: sociologi, utbildningsvetenskap, medie- och kommunikationsvetenskap, idéhistoria och miljökommunikation. Artiklar som ev publicerats i andra kanaler har inte fångats upp i denna kartläggning.

Under seminariet diskuterades utmaningar och möjligheter för forskningskommunikation som eget forskningsfält och det går att ta del av både en sammanfattning och hela seminariet här: https://www.vr.se/aktuellt/evenemang/evenemangsarkiv/2020-05-06-vad-vem-och-varfor-forskning-om-forskningskommunikation-i-sverige.html

Det är viktigt att vi som arbetar praktiskt med forskningskommunikation gör det utifrån metoder och verktyg som är evidensbaserade, så självklart behövs det forskning. Men frågan är då hur vi kan ta del av denna forskning? Var finns den, förutom i vetenskapliga tidskrifter? Hur jobbar dessa forskare med att kommunicera sin forskning utanför forskarsamhället? Var kan vi mötas? Jag ser fram emot att Vetenskapsrådet, Vetenskap & Allmänhet, lärosäten och andra svenska aktörer som driver frågor om forskningskommunikation även kan bidra till att få in forskningen om forskningskommunikation på sina arenor. På Mittuniversitetet skulle vi kunna bidra genom att anordna ett seminarium där vi bjuder in forskare om forskningskommunikation att samtala både med våra forskare och kommunikatörer. Den idén tar jag med mig framåt och skriv gärna här i kommentarsfältet om hur du som forskare eller kommunikatör skulle vilja bidra i ett sådant seminarium.