Hur mår studenterna?

Det finns anledning att göra reflektioner över hur det har gått, vad vi har gjort och vad vi kan göra bättre i framtiden. Vad har vi lärt oss?

Alla åtgärder utgår från att vi som universitet tagit vårt ansvar för att begränsa smittspridningen och kommer att fortsätta göra det. Men hur påverkar det här oss som människor? Det som allt mer börjar diskuteras och analyseras i den allmänna debatten är vad som händer med människors hälsa generellt, såväl psykisk som fysisk, under de här förhållandena.

Det här inlägget fokuserar på främst en aspekt: studenternas hälsa. Av olika skäl har jag under det senaste året funderat och reflekterat över vad det här gör med våra studenter. Hur mår studenterna? Hur påverkar studenternas mående deras möjlighet att studera? Hur påverkar det deras framtid? Var kan vi gemensamt göra för att studenterna ska må bra och lyckas i sina studier?

Vad finns det för analyser och undersökningar gällande studenters hälsa? Som våra kårordföranden också brukar poängtera så är det inget nytt fenomen att studenter kan må dåligt. Det som hänt nu är att det omfattar större grupper och har i viss mån ändrat karaktär med den ändrade studiesituationen. Två intressanta nationella rapporter som gjordes precis innan pandemin är Psykisk ohälsa bland högskole- och universitetsstudenter kan förebyggas från Folkhälsomyndigheten 2018 och UHRs rapport Studiesituationen för studenter med psykisk ohälsa som bygger på undersökningar från 2019.I år är det 26 år sedan som jag började på ett kandidatprogram i fysik vid Uppsala universitet. Jag var född och uppvuxen i Uppsala, och kände väl till staden och universitetet. Men ändå var jag väldigt orolig inför starten, för jag kände ju inte en enda person som skulle läsa samma sak som jag. Och hade jag valt rätt, skulle jag klara utbildningen? Hur skulle undervisningen se ut? Examinationen? Det är min fasta övertygelse att utan de vänner som jag skaffade mig då, vi som bildade en spontan studiegrupp, labbade ihop, gjorde projekt ihop och efterhand övergick till att umgås även utanför studierna så hade jag inte klarat utbildningen. De vänner som jag skaffade mig då finns också kvar i min (virtuella) närhet än idag. Hade det övergått till distans redan i början av utbildningen hade jag haft svårt att klara mina studier. Jag är djupt imponerad av alla studenter, men kanske i synnerhet de som valt en campusutbildning, men får och klarar något som ur många aspekter liknar en distansutbildning. Men tyvärr så finns det också de studenter, som precis som jag, behöver träffa sina studiekamrater för att klara studierna och må bra. De studenter som nu kämpar med att klara av studierna de vill satsa på.

Vi är precis i början av att se effekterna på studenternas situation av pandemin men redan finns det en del material. Två nationella rapporter som jag vill uppmärksamma i det är SFS rapport Hur påverkar coronapandemin studenterna som kom i december 2020 och UKÄs PM Studenternas studiemiljö och hälsa efter omställningen till distansutbildning vårterminen 2020 som kom i mitten av mars 2021. Bägge baseras på undersökningar som gjorts på svenska universitet och högskolor och innehåller mycket tänkvärt. UKÄs PM är en del av det uppdrag som UKÄ har fått: Coronaviruset och högskolan.

Det finns en hel del som fungerat förvånansvärt bra under förutsättningarna, och en del t.o.m. bättre än tidigare. Men enkäterna visar på att studiemotivationen överlag sjunker allt mer. Oron ökar och det psykiska välbefinnandet försämras. De som påverkas mest är de som inte läste på distans innan. I viss mån har IRL-kontakten ersatts av kontakter på nätet, men alla använder sig inte av sociala medier dit en hel del av kommunikationen flyttats, vilket är något som jag personligen ser som något vi behöver vara medvetna om och tillsammans kompensera för.

Vi har alla ett ansvar i att bidra till en bättre situation för studenternas arbetsmiljö och samla goda exempel och vara öppna med möjligheter till stöd på olika sätt.

I början av året kom besked från regeringen att man vill göra en satsning med 25 miljoner i hela landet. Medlen ska användas för att stärka studenthälsan och bl.a möjliggöra mer preventivt arbete för att minska studenternas psykiska och fysiska ohälsa samt stärka stödet för studieovana studenter.

På Mittuniversitetet har det här inneburit att vi både med regeringens medel och rektorsmedel utvecklar stödet till studenter, exempelvis genom Studenthälsan. En projektgrupp har bildats som ska planera och utveckla arbetet.  Som nämns i det inlägget så pågår även två ALP-projekt som också fokuserar på frågor kring studenters psykiska ohälsa och studieovana studenter; är Supported Education och bibliotekets introduktionskurs för nya studenter. Studenthälsan är delaktig i båda dessa projekt.

Sist men definitivt inte minst så vill jag lyfta det viktiga arbete som Studentkårerna gör i den här frågan. De har ständigt aktiviteter och insatser för att förbättra studenternas situation. Tveka inte att kontakta dem!

Det är lätt att i de här frågorna hamna i det negativa, att fokusera på problem som tycks olösliga, att ta ett så stort grepp så det blir svårt att angripa frågan. Vi behöver ge utrymme till varandra att dela goda exempel, eller helt enkelt berätta om vad man gör för att få bättre kontakt lärare-student eller student-student. Inget exempel är för litet eller obetydligt. En programansvarig berättade om hur man hade öppnat ett zoomrum dit man kunde komma för att diskutera eller bara hänga. En student berättade om hur hen blev inbjuden till en grupp i Discord av en annan student vilket blev en ventil. En lärare berättade om hur de jobbade med indelning i grupper på ett annat sätt i den digitala undervisningen.

För oss som individer så tycker jag det är viktigt att vi inte slutar prata om psykisk ohälsa, och se vad vi kan göra, som vänner, kollegor eller medmänniskor. Eller som en vän sa ”Vi pratar om att vi ska prata om det och så gör vi inte det”.