Den här ledningsbloggen innehåller ju allt som oftast nyheter om saker som är på gång vid universitetet, nationellt eller internationellt.
Ofta kan det kanske rymmas under paraplyet ”forsknings- och utbildningspolitik”. Så är väl tanken och så ska det väl också vara, men kanske kan man någon enstaka gång få kapa bloggen och skriva om något helt annat.
För några dagar sedan hade jag nöjet att få prata vid en zoom-pub under inledningen av en konferens som Medie- och kommunikationsvetenskap arrangerade. En stor del av deltagarna var doktorander och Ingela Wadbring, som bett mig inleda denna pubkväll, hade varit noga med att hon inte ville att jag skulle berätta hur bra, stort och framgångsrikt Mittuniversitetet är, utan istället läsa en dikt, prata om min favoritbok eller annat. En mycket rolig uppgift som mynnade ut i att jag pratade lite grand – utan att kunna något om ämnet – om skönhet. Jag ville nämligen att det jag berättade på något sätt skulle koppla till doktoranderna och forskning. Eftersom vi nu är inne i den allra vackraste av årstider, ljuset kommer och – även om kylan varit lite onödigt ihållande – det känns som att våra ögon blir inställda på positiva och sköna bilder, så kanske man kan få förmedla några högst ovetenskapliga, lättsamma, korta rader just kring skönhet också här.
Ett av våra två fundament är forskning. Forskning ofta sökande efter någon slags sanning. Det är ytterligare en anledning att skriva om skönhet. Ja, ty redan oraklet i Delphi yttrade ju att ”skönhet är vad som är rätt och sant”.
En viktig och formande del av en forskarkarriär är såklart doktorandtiden. Som många kanske är som unga doktorander, var också jag och mina doktorandkamrater överdrivet romantiska kring vårt ämne och dess både historiska och nuvarande giganter. Hur starstruck kunde vi inte vara över att vid någon konferens få se, eller kanske till och med få tala med, en av ämnets stora? Sådant som gjorde att man med glädje kunde lägga än mer energi på att den där obegripliga artikeln äntligen i ens tankar skulle transformeras till bilder som gick att förstå.
En av våra husgudar, om än då inte längre levande, var Godfrey Harold Hardy. Britten som upptäckte Ramanujan (som det nu finns en fin film om på Netflix – The man who knew infinity). Ateisten som, när han skulle ge sig ut på en sjöresa i stormigt väder, till en vän skickade ett vykort med texten: ”Jag har löst Riemannhypotesen”, eftersom Gud, Hardys stora fiende, inte skulle låta Hardy dö när alla skulle tro att han löst detta stora, svåra (och än idag olösta) problem. Hardy var i alla fall en av 1900-talets stora matematiker och under en viss del av våra doktorandstudier skulle det mesta göras som Hardy gjorde. Det skulle sittas i länsstol med whisky och soda, det jagades runt i Umeås och – känns det som idag – Sveriges alla kiosker efter cigarettmärket Bill och den forskning vi ägnade oss skulle vara av de renaste och vackraste slag! Ja, ty Hardy är känd inte bara för sina djupa forskningresultat i ren matematik, utan också för hans – på många sätt kontroversiella – uttalanden och skrifter om renhet:
En matematiker, liksom en konstnär eller poet, är en mönstermakare. Om matematikerns mönster är mer permanenta än deras, beror det på att de är gjorda av idéer. En konstnär skapar sina mönster av former och färger, en poet av ord. En målning kan innehålla en idé, men den är vanligen alldaglig och mindre viktig. Matematikerns mönster, liksom konstnärens eller poetens, måste vara vackert! Idéerna, liksom färgerna eller orden, måste passa ihop på ett harmoniskt sätt. Skönhet är första testet: Det finns ingen plats i världen för ful matematik.
Det där kan såklart verka udda, överdrivet och kanske till och med provocerande, men det finns en slags sanning i det som åtminstone gäller matematik och egentligen de allra flesta ämnen skulle jag tro. De forskningsresultat som står sig genom decennier och sekel, de resultat som är viktiga inte bara imorgon, utan också om 10, 50 eller 500 år, är de som på ett eller annat sätt – svårt att definiera, men väl igenkännbart för alla i området – är vackra och sköna! Skönheten är det som överlever. Enkelhet och skönhet visar vilken väg den unge (och seniore) forskaren ska ta!
Det är också det sköna som är det som är nyttigt eller användbart (dessa två, idag tyvärr alltför vanliga ord när det talas om forskning). Det är den sköna musiken som är nyttig eller användbar. Användbar då kanske i betydelsen att människor uppskattar den: Det kan handla om Våroffer av Stravinskij, en stråkkvartett av Schnittke, Out of the blue med Miles Davis eller The man med Taylor Swift. Eller användbar i ordets rätta bemärkelse såsom musiken var från början – trummorna som höll takten i arbetet (i verkstaden eller för roddarna i båtarna), bronslurarna som kallade på uppmärksamhet eller varför inte i politiska syften. Men också då känns den musik som fungerar bäst igen på att den är skön!
Skönhet spelar tydligen en roll inte bara för bra, långlivad forskning utan också för användbarhet. Vi måste dock komma ihåg att skönhet är något som utvecklas och förändras. Vad den grekiske skulptören uppfattade som proportionerligt var inte detsamma som den medeltida människan. Eller se på musiken: Den unisona sången utvecklades till diofonins två stämmor (discantus) och 100-talets flerstämmighet. Eller ta kvintintervallet (do-sol, C-G) som under 800-talet sågs som en ofulkommlig konsonans, började accepteras på 1100-talet och för oss idag inte alls är något konstig utan bara – just det – skönt och vackert!
Musik, konst och matematik – de verkar vara goda exempel på hur skönhet implicerar ”bra”, ”användbar” eller ”hållbar” och jag skulle tro att det gäller för många många fler ämnen och områden. Så, nu när vi är inne i en av de skönaste tiderna på året, låt oss ägna en tanke åt att också i vårt vardagliga värv sträva efter skönhet och harmoni (kom ihåg, också Schnittke och Stravinskij är harmoni även om det för många inledningsvis mer kan liknas vid buller). Låt oss göra det inte minst vad gäller vårt sätt att kommunicera med varandra inom universitetet!
Nåväl, vi är mitt inne i en långhelg och jag hoppas alla kan njuta av någon dags extra ledighet. Det behöver vi sannerligen efter det år vi har bakom oss. Fortsätt samla ljuset, dofterna och skönheten så ska ni se att nästa inlägg i ledningsbloggen blir betydligt mer ordentligt, matnyttigt och läsvärt.
To see a World in a Grain of Sand
And a Heaven in a Wild Flower
Hold Infinity in the palm of your hand
And Eternity in an hour
Trevlig helg!
Sidan uppdaterades 2022-02-08