Profilering o prioritering

Att vi fortsätter utbilda och forska inom humaniora är för mig lika självklart och viktigt som att vi bedriver socionom-, sjuksköterske- eller civilingenjörsutbildningar. Samtidigt är vi inte något gigantiskt universitet. Kombinationen av våra begränsade resurser och vår vilja att fortsätta vara breda ställer stora krav på hur vi prioriterar. Det här är något jag pratat om sedan det allra första mötet jag höll vid vårt universitet för snart ett och ett halvt år sedan och också en viktig del i vår nya strategi.

Ska vi fortsätta vara breda måste vi alltså i första hand prioritera och profilera oss ”lokalt”, dvs inom våra olika områden. Det betyder t.ex. att vi inte kan ge alla tänkbara inriktningar på ingenjörs-, specilaistsjuksköterske- eller lärarutbildningar bara för att nämna några exempel. När det handlar om prioriteringar och profileringar på ”lokal nivå”, så är det inte någonting en rektor eller universitetsledning ska ge sig i kast med. Vilka olika inriktningar vi ska ha inom våra olika utbildningar, vilka utbildningsprogram vi ska ge och inte, vilka nya vi ska starta och gamla vi ska lägga ned, är därför i första hand en fråga för fakulteter och avdelningar. Universitetsledningen kan ge ramar och för självklart diskussioner med och är ett stöd för såväl dekaner som avdelningschefer, men kunskapen om våra olika ämnens förutsättningar finns framförallt på fakultets- och avdelningsnivå.

Det finns nog många olika faktorer som styr hur och vad vi prioriterar och vad vi prioriterar bort. Det kan handla om allt från regionens eller landets behov av arbetskraft, möjligheten till extern finansiering och rekrytering, men också saker som ”vad vi vill vara för slags universitet” och vad vi själva tycker är viktigt att vi bedriver forskning och utbildning inom. Oavsett vilka kriterier vi tittar på, så är det för mig alldeles självklart att vi aldrig kan ge avkall på kvaliteten i vår forskning och våra utbildningar. Vare sig vi själva eller våra avnämare är långsiktigt betjänta av att vi ger utbildningar eller bedriver forskning där vi inte själva bedömer att vi kan hålla en långsiktigt mycket hög kvalitet. Det är därför viktigt att vi inom alla områden gör analyser över möjligheten att på lång sikt rekrytera tillräckligt många studenter, rekrytera lärare och forskare och få en både ekonomisk och kvalitativ hållbarhet. Detta måste vara de viktigaste aspekterna att titta på när vi prioriterar bort vissa områden (vilket jag är övertygad om att vi måste göra) och när vi skapar nya områden (vilket är precis lika viktigt).

Inte minst i dessa dagar, när prioriteringsdiskussioner förs kring t.ex. spcialistsjuksköterskeutbildningar, är det självklart viktigt att vi har för diskussioner med det omgivande samhället. Dels för att lyssna till deras önskemål, synpunkter och tankar, men också för att kunna förklara hur och varför vi beslutar som vi gör. I slutändan är det bara vi själva (och våra ”kontrollerande kvalitetsorgan” som t.ex. UKÄ, VR och liknande) som kan bedöma om vi kommer att kunna hålla hög kvalitet i det vi gör och vad som är viktigast att bevara respektive utveckla. Det är viktigt att få en förståelse för det också utanför universitetet. Personligen tror jag att det gör sig bäst i goda samtal och möten olika personer emellan.

Att prioritera och profilera är bland det jobbigaste vi har att göra. Samtidigt är det bland det viktigaste vi gör. Vill vi fortsätta att vara det framgångsrika universitet vi är idag, vill vi fortsätta kunna bedriva högkvalitativ forskning och utbildning och vill vi fortsätta vara en väldigt viktig motor för vår regions utveckling, då kommer vi att fortsätta tvingas både prioritera bort och skapa nytt. Det kommer i de allra flesta fall att vara mer eller mindre smärtsamma processer, men inte desto mindre viktiga.

Precis som kring så mycket annat, så tror jag att kommunikation, samtal och ett stort inslag av ödmjukhet från alla parter är avgörande, både för oss och för den region vi verkar i, för att vi tillsammans ska utvecklas så väl som möjligt.

Trevlig helg, Anders