Uppdragsutbildning

Utvecklingen av BLAD och BUFFL är två viktiga delar i detta och likaså uppbyggnaden av ett gott stöd för uppdragsutbildning, något som var en av flera grunder till bildandet av avdelningen för forsknings- och utbildningsstöd (FUS).

När man talar om uppdragsutbildning brukar det inte sällan bli diskussioner, ibland riktigt heta sådana, om varför vi ska ägna oss åt något sådant. Argumenten kan vara många både för och emot. Ofta handlar det om vad uppdragsutbildning inte är. Den ska bedrivas så att den reguljära utbildningen inte påverkas negativt, den ska bedrivas med full kostnadstäckning och att den ska följa samma kvalitetskrav som ordinarie utbildning. Det är ju inte så konstigt eftersom det är krav vi måste följa enligt förordningen, men det är ändå lite trist att så ofta börja i den lite mer negativa eller åtminstone inte särskilt utvecklingsinriktade änden. I bästa fall nämns sedan att uppdragsutbildning kan vara en del av vår samverkan med omgivande samhälle.

Jag skulle vilja slå ett slag för hur mycket positivt som uppdragsutbildningar kan betyda för våra ordinarie utbildningar. En given sak är förstås att uppdragsutbildning ger en institution, ett ämne eller ett program ett ofta helt överlägset sätt att diskutera med avnämare och andra aktörer i samhället om vad de anser är viktigt ur deras perspektiv. Ofta har vi kanske ganska god kontakt avnämare ändå och ofta försöker de framföra sina både viktiga och kloka synpunkter, men min bild är att det tyvärr alltför ofta drunknar i andra inlägg, åsikter och synpunkter och kanske aldrig följer med ända fram till kurs- eller utbildningsplanen faktiskt skrivs. Här finns naturligtvis också mycket att utveckla och det ser definitivt inte ut så överallt.

När det gäller uppdragsutbildning har vi dock mycket av detta helt gratis. Uppdragsgivaren, beställaren av en utbildning eller den som köper en av oss utbjuden utbildning, är såklart väldigt mån om att formulera vad företaget, myndigheten, kommunen eller organisationen behöver just nu och långsiktigt. I en förhandling kring en uppdragsutbildning borde vi därför kunna få väldigt mycket skarpare förståelse för avnämarnas önskemål och behov. Därmed inte sagt att alla dessa ska in i våra reguljära utbildningar, men guldkornen och det som överensstämmer med vår syn på våra utbildningar, kan bli byggstenar till ännu bättre ordinarie utbildningsprogram.

Något positivt och viktigt är också möjligheten att låta uppdragsutbildning och ordinarie utbildning samspela kring utvecklingsarbete. En hygglig portfölj av uppdragsutbildningar ger ekonomiska resurser till utveckling av ordinarie utbildningar, lärares kompetensutveckling och kan – åtminstone inom en del områden – dessutom ge upphov till nya forskningsprojekt.

En kanske än viktigare positiv sida är att uppdragsutbildningar ofta kan vara fantastiskt bra kompetensutveckling för våra lärare och forskare och att det dessutom inte sällan är inkörsporten till betydligt vidare och djupare samarbeten. Många är de forskningsprojekt jag känner till som tillkommit genom de kontakter som knutits under formandet av en uppdragsutbildning. På sikt brukar det kunna bli ganska stora forskningsprojekt som involverar betydligt fler personer än de som inledningsvis var med och byggde uppdragsutbildningen.

Jag tror att det på många håll finns en oro för att det är väldigt krångligt och krävs väldigt mycket för att ge sig in i det här med uppdragsutbildningar. Det händer att institutioner får förfrågningar, men på grund av osäkerhet om vad man får och inte får göra inom uppdragsutbildning, inte törs ta på sig ett uppdrag. Kan t.ex. uppdragsutbildningsstudenter sitta i samma sal och följa samma föreläsningar som ordinarie studenter? Kan vissa platser inom ett ordinarie program utlysas som uppdragsutbildning? Hur kan vi marknadsföra utbildningar vi vill ge som uppdragsutbildning? Hur vet vi vad som efterfrågas? Är det skillnad på skräddarsydda kurser och kurser inom ordinarie utbud?

En del institutioner har kanske provat och gett några enstaka kurser över åren, men kanske aldrig riktigt fått till det flyt och den regelbundenhet som ofta behövs. När man pratar med personer och institutioner som gjort uppdragsutbildning till en mer eller mindre regelbunden del av verksamheten, så inser man dock att det inte alls behöver vara vare sig skrämmande, oroande eller innebära oöverstigliga utmaningar. Ett visst initialt arbete krävs naturligtvis, men framförallt goda kontakter med erfarna personer/institutioner och en bra stödorganisation som snabbt kan ge svar på frågor och funderingar. Här kommer FUS att bli en viktig pusselbit.

Själv är jag sannerligen ingen expert utan hyser väldigt rudimentära kunskaper om uppdragsutbildning, men jag är övertygad om att det är ett område vi bör förbättra oss på och att det är något som verkligen – på många sätt – kan leda till en högre kvalitet för våra ordinarie utbildningar, kompetensutveckling för våra lärare, nya forskningsprojekt och något mycket positivt för våra studenter.

/Anders