I veckan publicerades en debattartikel i Svenska Dagbladet som avhandlade det faktum att antalet kommunikatörer på svenska universitet har ökat. Innehållet i debattartikeln behöver såväl kommenteras som balanseras, därav detta blogginlägg.
Att utmåla kommunikation och kommunikatörer som ett ”hot mot demokratin” och att anklaga kommunikatörer för att bidra till en tystnadskultur stämmer verkligen inte överens med den bild jag har av deras roll, ansvar och ambition.
Det finns ett stort värde i att universiteten har kompetenta kommunikatörer som kan hjälpa forskare att föra ut forskningsresultat på ett begripligt sätt till relevanta målgrupper. Det är inte alldeles enkelt i dagens medielandskap. Genom sin kompetens ger kommunikatörer, på en mängd olika sätt, våra forskare bättre förutsättningar att nå ut.
Universiteten arbetar också hårt för att sprida kännedom om det utbildningsutbud som erbjuds runtom i landet, en insats som i allra högsta grad gagnar kunskapsbyggandet. Ju fler som blir intresserade av – och väljer – högre studier, desto bättre. I våra län, Jämtland och Västernorrland, blir det här extra viktigt eftersom vi sliter med att ha för låga övergångsfrekvenser från gymnasium till högre studier. Även här spelar kommunikatörerna en viktig roll.
En aktiv och kompetent internkommunikation ger oss också bättre förutsättningar för att bygga en god arbetsmiljö och ett framgångsrikt medarbetarskap. Kommunikationens betydelse för universiteten, och för övriga samhället, blev väldigt tydlig under pandemin.
Men, Göran Arnqvist har rätt på en punkt: ”det är kvalitén på den utförda verksamheten som räknas” vilket självklart gäller kommunikatörer, men också ekonomer, HR-specialister eller lärare.
Efter samma måttstock ska man givetvis också bedöma rektorer och övriga anställda vid ett universitet.
Här är Göran Arnqvists debattinlägg i SvD: https://www.svd.se/skar-ned-antalet-kommunikatorer-rejalt
Sidan uppdaterades 2022-04-06